Hades

Hades, i den grekiska mytologin namn på härskaren i underjorden eller de dödas rike, var broder till Zeus och kallades äfven Pluton eller Pluto, äfven Dis, alldenstund ban rådde öfver skatterna i jordens inre. Hans gemål var Persefone, och till hans attribut hörde spiran och hunden Kerberos (Cerberus) som bevakade ingången till underjorden, som äfvenledes kallades Hades, hvara mörkaste del hette Erebos och dår de aflidne tänktes föra ett väsenlöst skugglif. Hades delades sedermera i Tartaros, som gjordes till de brottsligas pinorum, och Elysion eller de Elyseiska fälten, de saligas öar, där de goda vistades. I underjorden flöto flera väldiga floder, Styx, Acheron, Kokytos, Pyrifiegethon, öfver hvilka färjkarlen Charon fraktade de aflidnas andar, som ditfördes af Hermes psykopompos, och för sitt besvär erhöll en obol, hvilken till färjpenning plägade instoppas i den dödes mun. — I Nya testamentet menas med Hades, som förr oriktigt öfversattes med helvete, den ort, dit människan kommer efter döden, således »dödsriket», motsvarande hebréernas scheol. Detta dödsrike består af »paradiset», »Abrahams sköte», för de goda och »fängelset» för de orättfärdiga, och enligt Nya testamentet nedsteg Jesus under de tre dagar, som förflöto till hans uppståndelse, till dödsriket och »predikade för andarne i fängelset». På detta vittnesbörd bygger den katolska kyrka sin lära om skärselden, i det den anser dödsriket vara ett öfvergångstillstånd till salighet för de andar, som ännu äro tillgängliga för omvändelse till kyrkans lära.